Helena&Camilla

...eller så är det snarare så att med tre hundar känner man sig som en svag, utnyttjad anställd hos sina tre egna chefer.


Vi har tre hundar.

Wilma
Största hunden storleksmässigt. Golden retreiver/schäferblandning med en släng irländsk varghund. Ca 7 år och en mycket lugn, harmonisk hund med stor personlighet. Barnsligheten kommer fram när du minst anar det.



My
Minsta hunden storleksmässigt. Dvärgspets. Ca 1.5 år och superbusig, glad och livfull. (helenas idiotiska idé till köp som blev en sensation).



Milla
Mellersta hunden storleksmässigt. Papillon och Powderpuffblandning. Extrem på ALLA sätt. Ful och söt på samma gång, lyder inte någon. Envis, rolig och rastlös.




Min dag har precis börjat och jag ska precis gå upp för att eventuellt ringa Helena och kolla om hon lever efter gårdagen med sina gamla tjejkompisar(hon brukar ta i rätt hårt, inte bara med spriten, har ni sett henne på dansgolvet? Då vet ni vad jag menar). Som vanligt när man är den som går upp först hemma i mitt hus tar man alltid ut hundarna på morgonkissrundan. Ingen vill gå upp först.

Mamma hade stängt in Milla under natten för hon har precis fått 7 små underbara valpar men av någon konstig anledning så bajsar hon extremt mycket, överallt. Min första upptäckt när jag går in i rummet för att hämta henne är att hon har bajsat ner HELA sängen. Jag tyckte väl att det luktade bajs när jag gick upp...

Väl ute har jag Milla på en långlina för att hon inte ska börja bråka med de andra hundarna nu när hon är så beskyddande. De andra två har sina vanliga koppel. Det går bra till en början. Eller ja, min definition av bra är nog snäppet optimistisk. Jag har vant mig vid trassel, ryck och att halka.

När vi närmar oss porten och värmen kommer jag till en trappa som jag ska gå nedför. Jag ser en skylt:

 

Jag ser även att hela trappan är som en kana nu när det för det första har töat i några dagar och för det andra har folk halkat sig ner där och packat ihop snön. Det var bara att ta sats. Jag agerade kärring för några sekunder dvs. hasade mig ner med hela kroppstyngden på trappräcket. Hundarna hade jag ingen koll på. De fick känna efter när det drog till i kopplena vid ett eventeullt fall. Vägen ner för trappan gick smärtfritt men när jag, Wilma och My väl är nere känner jag hur det drar i Millas koppel uppifrån. Då sitter hunden högst upp i trappan där alla har gått och skiter. Jag märker i samma veva att jag inte har någon bajspåse, men skiten hade ändå inte gått att få upp med tanke på hennes extremt dåliga mage. Jag blev tokig. Det roliga är att det har gått så långt med den där hunden att jag inte blir förvånad längre. Både mamma och Helena kan intyga.

I alla fall. Jag väntade till hundfan hade skitit klart och försökte sedan dra fram den problemlösande delen i mig. Eftersom att snön var så packad gick det inte att ta upp bajset i en snöboll och kasta iväg. Jag löste helt enkelt situationen med att lägga över lite snö på bajset. Jobbigt om det går några där...

Inte nog med detta. Nu skulle jag ju ner för trappan en andra gång men(!) skillnaden denna gång var ju att Millas mage var tom och hon ivrig igen. Hon bokstavligt talat sprang ner för trappan och de andra två var inte sena med att hänga på. Jag som inte har några trampdynor var ju i samma stund på väg att agera kärring igen, men det hann jag ju inte. Jag fick bita i det sura äpplet och låta mig dras ned för trappan av alla hundar. I samma stund som jag kom ner helskinnad tänkte jag...

...de här tre djuren kommer att bli min död!

Nu är jag vaken iallafall. Godmorgon på er också. /C