Helena&Camilla

Jag visste att jag kunde få igång mamma. Dagen började som vanligt. Vi gick upp, jag tog ut hundarna på morgonkisset och sedan var det dags för frukost. Mamma och jag gjorde ett försök att äta tillsammans men som vanligt blev det bråk. Den här gången om allt som skall göras hemma innan flytten i slutet av månaden. Mamma malde på om att hon alltid ska rodda ensam i allt och att jag inte vet vad det innebär att flytta. Jag höll på att få krupp men tänkte att va fan "Jag tvättar väl ett jävla fönster då när jag ändå har tid".

Så jag satte igång. Jag brydde mig inte om mamma utan plockade fram sakerna jag behövde. När jag väl är i full gång väntar jag bara på mammas typiska kommentar:

- Nämen, tvättar du fönstrena. Det hade du inte behövt göra. Va gullig du är...Nu känner jag mig som världens säms..

- TYYYYST! GÅ HÄRIFRÅN, skriker jag från fönstret i vardagsrummet.

Mamma går och sätter sig vid datorn igen. Efter en stund hör jag någon som låter bakom mig där jag står i fönstret. Det är mamma som börjar plocka ner saker i kartonger. Jag kan inte låta bli att skratta för mig själv och tänka:

- YES, jag lyckades.

För det jag visste när jag började var att mamma skulle komma igång också. För hon är sådan. Skit neggo till en början för hon tänker på ALLT som behövs göras. Men när man börjar med lite i taget, som hon förmodligen kände att jag gjorde, lyckades jag ändra hennes tankebanor. När jag sedan skulle dra till träningen hörde jag även henne säga:

- Va bra att du började Camilla för då kom jag också igång och (som hon alltid säger) NU har jag bestämt mig, jag ska göra lite varje dag.

TÄNK VAD BRA DET BLEV!

/C